Detta avsnitt innehåller följande rubriker (du kan läsa dokumentet i sin helhet eller klicka på någon av underrubrikerna för att läsa det stycket direkt):
 
Inledning
Situationen förändras
Diskriminerade förordningar
Hänvisade till ett getto
Pojkar och män tvingades till slavarbete
Stegrande terror och misär
 

Inledning

Från 1820-talet finns dokument bevarade i arkiv som visar den judiska befolkningens tillväxt i Bodzentyn. Men det fanns judar i staden redan innan dess, så tidigt som 1797.
 
En tydlig trend visar att judarna ökade i antal mycket snabbare än den polska kristna befolkningen. 1820 var antalet judar cirka 50, cirka 40 år senare var de 170, och motsvarande 14 procent av den totala befolkningen.
 
I takt med att den judiska befolkningen fortsatte växa protesterade en del polska kristna medborgare och påminde borgmästaren om Bodzentyns tidigare privilegium som biskopssäte; att ”inte tolerera judisk inflyttning”. Borgmästaren påmindes också om att judar inte hade någon rätt att äga egendom. Lokalbefolkningen stod inför en ny situation och en del protester bör kanske ses mot bakgrunden att konkurrensen växte i näringslivet.
 
Allt eftersom tiden gick verkar den polska kristna befolkningen i Bodzentyn dock ha börjat uppskatta kompetensen som de nya stadsborna erbjöd. En del protesterade till och med öppet mot att judar skulle tvingas lämna staden:
 
1824 åberopade domaren Kajetan Pawtowski att Mordka Weingold, som bodde i hans hus, var till stor hjälp för honom, och att han inte skulle utvisas från Bodzentyn. Fler andra delade meningen att varken läkaren, Abraham Fryzeman, eller garvaren, Chaim Grinszpanholtz, skulle vräkas.
 
Under de efterkommande åren varierade relationen mellan polackerna och judarna. Ibland var den balanserad och vid andra tillfällen uttryckte polackerna öppet en negativ inställning till den judiska befolkningen och deltog även i antisemitiska aktioner.
 

Situationen förändras

För att få en bättre inblick i antisemitismen historia i Europa och Polen bör man konsultera flera källor. Emmanuel Ringelblum är en av de historiker som kan ge en god inblick i polsk-judiska relationer.
 
Man bör även tänka på att "judars attityder gentemot polacker och polackers attityder gentemot judar ska ses mot bakgrunden av en komplex och lång historia: Många av Förintelsens överlevande har negativa attityder mot polacker som bygger på deras erfarenheter av [händelser som utspelade sig] under 1930-talet och 1940-talet."
 
Flertalet historiker beskriver hur polsk antisemitisk propaganda intensifierades vid trettiotalets mitt, det vill säga efter Josef Pilsudskis bortgång. Då förbjöd religiös slakt och man begränsade judars rätt till utbildning och hindrade dem att utföra vissa yrken. Samtidigt hetsade nationalistiska fraktioner till ekonomisk bojkott för att få landets judar att emigrera. Aktivister ställde upp sig utanför judiska affärer och salutorg för att hindra polacker att handla hos judar. Sådana kampanjer kombinerades ofta med skadegörelse, plundring och misshandel. Det förekom även en del pogromer, varav pogromen i Przytyk 1936 kanske är den mest kända. Också judar i Bodzentyn utsattes för antisemitiska aktioner i ökad takt med att vissa grupper spred judefientlig propaganda.
 
Som en direkt följd av ökad nationalism och stegrande antisemitism under 1930-talet vara det vanligt att judar förlöjligades offentligt i stora delar av Europa. Polen var inget undantag. I sin dagbok beskriver Dawid Rubinowicz en sådan händelse i Krajno, inte långt från Bodzentyn:
 
”12 februari. Efter frukosten gick vi ut för att skotta snö, trots att ingen sagt till om det, för vägen hade blivit igensnöad under natten. Jag kände igen församlingsvakten, frågade honom vart han skulle och han sa, att han var på väg till byäldsten med ett anslag […] Det var […] en karikatyr av judarna […] Överskriften på anslaget är följande: Juden är en bedragare, din ende fiende. Och under står skrivet:
 
Stanna, broder, och begrunda
Hur du drivs av judehundar:
Råttor i din mat du får,
I din mjölk de vatten slår,
Deg där feta maskar krälar
Knådar de med judehälar.
 
När vakten spikade upp det gick folk just från skottningen och de skrattade så att jag fick ont i huvudet…”
 
(Davids dagbok, sidan 56.) Läs mer
 

Diskriminerande förordningar

Polen ockuperades av den nazistiska regimen hösten 1939. Tyskarna utfärdade genast diverse diskriminerande förordningar, som i synnerhet drabbade judarna. Från oktober månad, 1939, tvingades judar i tyskockuperade delar av Polen att bära en davidsstjärna: I vissa områden var det en vit armbindel med en blå sexuddig stjärna, och i andra områden en gul davidsstjärna som skulle sys in på ytterplaggen. De judar som vägrade att bära märket offentligt bestraffades; först med misshandel och senare med böter och fängelse. Från den 15 oktober 1941 tillämpades dödsstraff. Förbud utfärdades också att hålla gudstjänst och genomföra rituell slakt. Judiska barn tilläts inte i offentliga skolor, och deras familjer tilläts inte längre att använda radio.
 

Tysk polis inspekterar en marknad i Polen, maj 1941. Kvinnan har en sådan armbindel med davidsstjärna som judarna tvingades bära i tyskockuperade Polen. (Notera att bilden är tagen i Polen men inte i Bodzentyn.) © Yad Vashem www.yadvashem.org
 

Hänvisade till ett getto

Det första gettot i Polen bildades hösten 1939. I början av 1942 fanns det ett hundratal getton över hela Polen och östra Europa. Ett par år senare såg man getton överallt i Polen. Hit tvångsförflyttade man judar från den närmaste omgivningen, men också judar som kom deporterats från Tyskland, Österrike, och städer som man tömde på judisk befolkning i det tyskockuperade riket. Också Bodzentyn, som då hade en judisk befolkning på 1 100 individer, tog emot ett större antal deporterade judar från staden Plotzk (Plock), hösten 1940. Följande vår, 1941, hänvisades Bodzentyns judar till ett getto med strikta order om att inte lämna staden. De som inte kunde visa giltig passersedel och ändå rörde sig i utkanten av staden arresterades och bestraffades med nackskott.
 
Några av judarna från Plotzk skrev brev till sina släktingar i andra städer. Breven från 1941, publicerades efter Förintelsen av överlevande i en samling som kallas ”Voices from the Abyss: Letters and Essays” (”Röster från avgrunden: Brev och Essäer”). Så här beskrivs situationen i Bodzentyn:
 
”... Gud vet om vi kommer att överleva kriget. Vi saknar styrka att uthärda allt detta ...”
 
”... Villkoren i Bodzentyn är hemska. Vår familj bor med två andra familjer; tolv personer tillsammans i en liten butik. Barnen är uppsvällda av svält och kyla, och en epidemi bröt ut ... ”
 
”... Vårt folk dog i massor på grund av kyla, hunger och tyfus. Hela familjer dör varje dag ...”
 
”... Jag känner inte igen vårt folk. De har omvandlats till skelett. Samtliga går i trasor, de har öppna sår och alla tigger ...”
 
(Citaten har hämtats från en engelsk förlaga på
www.zchor.org/abyss/abyslet.htm
och
www.zchor.org/abyss/abysbit.htm)
 

Pojkar och män tvingades till slavarbete

Liksom i andra städer under nazistisk ockupation genomfördes razzior för att hämta män och pojkar till tvångsarbete. Det judiska rådet (Judenrat) agerade som en länk mellan ockupanterna och judarna i gettot. För att skydda judarna i Bodzentyn från razzior och ändå uppfylla tyskarnas krav, fick rådet i uppgift att kontinuerligt förse ockupanterna med judiska arbetare. För att männen inte skulle tas ut till arbete i de läger som fanns i städerna runt omkring försökte rådet att hitta arbetsuppgifter i närheten av Bodzentyn. Det hände ändå att män kidnappades, och deras familjer tvingades betala mutor för att få dem frisläppta.
 

Överallt i tyskockuperade Polen användes judar till olika typer av slavarbete; runt omkring, och strax utanför gettot, samt i särskilda arbetsläger. (Notera att bilden är tagen i Polen men inte i Bodzentyn.) © Yad Vashem www.yadvashem.org
 
Arbetarna samlades på Wschodnia, nära gatan Poludniowa. Man visste inte från dag till dag var arbetet skulle utföras. Ibland kom pojkarna och männen hem till sina familjer på kvällen igen. Andra dagar transporterades de längre bort, och det dröjde innan de kom tillbaka.
 
I listan visas platser där judiska män och pojkar från Bodzentyn utförde slavarbete:

• Kruszyn: För att begrava hästar, enligt vittnesmål från Jakub Bromberg
• Eventuellt Cieszanów, nära Belzec, det ökända förintelselägret: Här grävdes kilometerlånga diken från försommaren 1940 till oktober samma år.
• Starachowice-Wierzbnik: Mest sannolikt år 1942, strax före och vid tidpunkten för gettots likvidering fördes människor hit. Andra sökte aktivt själva fabriksarbetet för att få skydd från deportationerna mot ”Öst”. Arbetsläger upprättades i oktober 1942 under namnen Majowka, Strelnica och Tartak. Huvudsakligen koncentrerades slavarbetet kring ammunitionsfabriken, stålverket, och ett sågverk.
• Skarżysko Kamienna: Grupper av judiska män verkar ha förts hit från Bodzentyn i flera etapper. Arbetslägret kallades Hasag, och koncentrerades kring ammunitionsfabriken.
• Suchedniów: Arbete vid en fabrik.

 
Våren och sommaren 1942 framstod det säkrare för många judiska familjer att äga ett arbetspass än att riskera deportationen mot ”Öst”. Arbetspass kunde man köpa, men det var dyrt, och ofta behövde man ha goda kontakter på en arbetsplats. Goldie Szachter Kalib var en av döttrarna i en familj som lyckades få pass till både föräldrarna och barnen. En man som kom från Bodzentyn hjälpte dem. Szlama Ejnesman (Shlomo Einesman) var vid den tiden en erkänd entreprenör i Starachowice-Wierzbnik. Hans stövlar uppskattades också av tyskarna, som tagit över ammunitionsfabriken i staden och höll slavarbetare i flera läger.
 

Stegrande terror och misär

När kriget inleddes var Nus’n Szachter (Nusym Szachter) ordförande i den lokal judisk kommunal organisationen. Men en kort tid efter att tyskarna börjat ockupera Bodzentyn bestämde han sig för att avgå. I Nus’ns ställe valdes Froyim Szachter. När Froyim togs tillfånga, och senare avrättades i Auschwitz, gav man Shmiel Weintraub ansvaret (Samuel Wajntraub). Shmiel hade varit organisationens sekreterare en längre tid, och nu blev han dess ordförande fram till gettots utrensning.
 
Ett barnbarn till Nus’n Szachter, Goldie Szachter Kalib, beskriver i sin bok The Last Selection hur det gick till när tyskarna etablerade sin närvaro i Bodzentyn senhösten 1940. Kommissionären var en tysktalande polack, en så kallad Volksdeutsch. Och det dröjde inte länge innan tyskarna hade konfiskerat familjens kvarn och överlämnat den i hans händer.
 
Sådan var vardagen: Judisk egendom konfiskerades, tyskarna begärde guld och värdesaker. Man beordrade att alla pälsar skulle lämnas in. Stegvis blev det allt svårare för den judiska befolkningen att få pengar till mat och andra nödvändigheter. Familjerna levde ihopträngda, under hot om bestraffningar av tyskarna för brott mot deras så kallade anordnung; ordningsregler för gettot. Män riskerade att kidnappas och bli uttagna till slavarbete. Det fanns också ett större överhängande hot: Tyskarna tvekade nämligen inte att avrätta judar för mindre förseelser. Ockupanterna kunde rent av slumpmässigt välja ut män, kvinnor och barn som de ansåg skulle förnedras, misshandlas eller skjutas.