Utrensningen av gettot i Bodzentyn planerades ske 21 och 22 september, 1942. Aktionen skrevs in som en del av färdplanen (fahrplananordnung nr 587) en knapp vecka i förväg, den 15 september, i Krakow:
 

(Dokumentet finns publicerat i flera upplagor av Dawids dagbok.)
 
När aktionen verkställdes samlade man alla judar på stadens torg och förde dem därifrån vidare till den närliggande staden Suchedniów. Det här året sammanföll den dagen med den heligaste judiska högtiden; Jom Kippur. Det var under en säsong som judarna i Bodzentyn i vanliga fall skulle ha förberett sig inför det nya året, (Rosh Hashana), och beställt nya kläder åt sig själva. Man brukade doppa äpplen i honung för att symbolisera sötman och förhoppningen om ett gott nytt år. Denna höst, 1942, hade nazisterna andra planer för dem: I samband med det judar kallar för Försoningsdagen, förde tyskarna Bodzentyns judiska befolkning till dödslägret Treblinka. Hopfösta ombord på boskapsvagnar kan man undra; visste någon av dem vad som väntade? Flertalet kunde säkert bara relatera till det man hade hört; att de skulle ”deporteras österut”. Det betydde i allmänhet att man aldrig någonsin kom tillbaka.
 
En konstnär i Bodzentyn, Józef Fafarski, gjorde en etsning som föreställer den fruktansvärda synen av gettots likvidering:
 

(Målningen ”Wypedzenie Zydów z Bodzentyna” finns återgiven med ett foto i boken Bodzentyn jako miasto i osada, s. 141.)
 
“Ett ögonvittne, en av de boende i Bodzentyn – Jan Fafara – berättar: ‘Larmet gick på morgonen klockan 8. Klockorna ringde, militärpolis och judisk polis gick från hus till hus, där judar bodde, och tvingade de olyckliga människorna ut ur sina hem. […] De som var sjuka, de gamla, de handikappade och barnen bars ut på ryggen av de andra i familjen. Tillsammans med judarna i Slupia Nowa tog man dem genom Wzdol Rzadowy och Michniów till Suchedniów. Hur många timmar tog [det]? Utmed gatorna låg kroppar av dem man mördat, mest kvinnor, äldre och barn. Och strax intill låg deras tillhörigheter i högar.’ Den grymma terrorn syftade till att ta död på minsta försök till motstånd. På det här sättet underordnade sig den förskräckta och förvirrade folkhopen sin bödels vilja.”
 

Bilden visar järnvägsspåren i Treblinka. © Yad Vashem. www.yadvashem.org
 
“På morgonen den 22 september 1942, vid inledningen av Jom kippur, ställde tyska och polska vakter sig runt omkring gettot [i Suchedniów]. Medlemmar av den judiska polisen fick order att hämta judarna från deras hem och ta dem med till torget. Aktionen att föra samman alla människor, också de som deporterats hit, pågick från morgonen till sen eftermiddag. Man utförde en på torget, och de judar som man ansåg kunde arbeta skickades till Skarzysko Kamienna. Resten, cirka 3 000 människor tvingades upp på tågvagnar och kördes till dödslägret Treblinka.”
 
I Bodzentyn liksom på andra platser, bestod det judiska rådet av ledare från den judiska gemenskapen. Under den tyska ockupationen fick man till uppgift att förse tyskarna med slavarbetare, men också att hjälpa till vid gettots utrensning. Som ordförande för det judiska rådet utvaldes Samuel Wajntraub (Shmiel Weintraub) till att städa upp och göra i ordning efter tyskarnas aktion i Bodzentyn. Varje hem skulle genomsökas, och alla värdeföremål som Samuel hittade skulle han lämna in på polisstationen. När arbetet var utfört fick polismästaren order att skjuta Samuel. Men han lyckades rymma och tog sig till arbetslägret i Starachowice-Wierzbnik.
 
(I kapitel 17 av The Last Selection återger Samuel Wajntraub tillsammans med Moniek (Morris) Grossman hur gettots likvidering gick till. Som överlevande efter Förintelsen immigrerade Samuel till USA, 1949.)