|
”Jag kom hit för att få tag på viktiga dokument om min familj och presenterades för en äldre (ickejudisk) man som hade studerat den judiska befolkningens historia. Han berättade var begravningsplatsen låg. Vi tog bilen till ytterområdena av denna lilla fattiga stad till ett område där nya hus började byggas. Där i närheten fanns en brant backe och vi klättrade upp för den. Naturen låg orörd. Vi fick röja vägen framför oss förbi träd, över stubbar och genom ogräs som gick upp till våra knän. Området täcktes av vackra blommor och vildhallon. Till min stora förvåning kom vi fram till en gammal och orörd judisk begravningsplats med cirka 81 välbevarade monument. Många av dem gick inte att läsa, men en del hade mer tydlig text. De flesta stod upp. Området skulle behöva ställas i ordning efter 50 år av naturlig ohämmad växtlighet, så att platsen kan dokumenteras. Platsen har ett mått på ungefär 4 hektar; och utsikten från kullen är fantastisk. Kanske har begravningsplatsen överlevt genom att den står så enskilt. Nu när husen börjar närma sig kullen; undrar jag hur länge den kommer att bevaras?”
“Jag besökte Bodzentyn för tre somrar sedan och upptäckte den judiska begravningsplatsen, en mycket fin gravplats med vackra bilder på monumenten. En del av buskarna hade rensats bort av skolbarn, så att man kunde se monumenten. Vi samtalade med deras lärare. En polsk vän från Krakow som tog oss till Bodzentyn hejdade henne på gatan och frågade om vägen till begravningsplatsen, och de två började prata med varandra. Det var en ung kvinna som undervisade i förskolan. När vi var där funderade jag på vad man skulle kunna göra för att bevara begravningsplatsen.”
- Susan Vaillant
(May 2008, France)
“1957 besökte jag Bodzentyn. Först gömde jag mig. Jag ville inte berätta att jag var jude. Efter kriget så var det en incident med en jude, som hade sin affär intill prästseminariet. Han hade varit i Auschwitz och överlevt. Han hette Noach Binsztok. Efter befrielsen så återvände han för att se till sitt hus och sin butik, och polackerna dödade honom.
[…]
När jag besökte Bodzentyn direkt efter kriget så fanns den judiska begravningsplatsen fortfarande där, men alla monument var förstörda. Det fanns bara en grav kvar, och den höll på att falla sönder. Graven tillhörde min farfars vän. Han var jude, en gammal man, och mycket respekterad i staden […]. Han hette Lajder Chmielnicki. Jag kommer inte ihåg när och hur han dog.
[…]
Jag återvände för att få tag på alla födelsebevis, dokument över dödsfall och allt sådant, jag behövde få ordning på det. Jag sa ingenting till någon. Jag sov över i närheten av begravningsplatsen. Det fanns en äldre kvinna där, en änka som hette Jacwiong. Hon lät mig sova i höet för 15 zloty. Jag stannade en natt, och gav mig av på morgonen. Jag ville inte berätta något för någon. Sakta började jag känna igen grannarna, polacker, för det fanns inga judar kvar längre. Ingen kände igen mig. Jag bar en vanlig hatt. Jag har ingen böjd näsa. Till slut berättade jag vem jag var. Efter en halvtimme visste hela staden till att Joseks son hade kommit tillbaka. Och Josek, han var gud för dem. Så när jag kom till Bodzentyn så märkte jag att alla var glada över att se mig och jag började känna igen olika ställen. Jag kände mig lite för där, [i den staden] där min familj hade bott före ockupationen.”
|
English
Svenska
Towarzystwo Dawida Rubinowicza
