Detta avsnitt innehåller följande rubriker (du kan läsa dokumentet i sin helhet eller klicka på någon av underrubrikerna för att läsa det stycket direkt):
Notera: I texterna nedan finns länkar till referenslitteratur på engelska.
Goldie Szachter Kalib
Goldie Szachter Kalib var en av döttrarna i den rikaste familjen i Bodzentyn. Efter en trygg och harmonisk uppväxt vändes hela hennes tillvaro upp och ner när tyskarna ockuperade Polen. För att undvika deportationen från staden köpte familjen arbetspass som fabriksarbetare i Starachowice, men Goldie var för ung. Därför betalade man en kristen polsk familj för att de skulle gömma flickan i sitt hem. Familjen utsattes för en väldig press; de riskerade sina liv när de ljög om vem Goldie var. I samhället där man bodde presenterades hon som en ”släkting som kommit på besök”. När pressen blev för stor, och det verkade som om några ville ange Goldie, ordnade man snabbt så att flickan kunde komma till sin riktiga familj i arbetslägret. Goldie var då bara 13 år.
“Jom kippur, som är den heligaste dagen i den judiska kalendern, var verkligen en höjdpunkt under de stora helgdagarna. Enligt judisk tradition så skrivs varje människas öde in i himlen på det judiska nyåret och förseglas på Jom kippur. Så därför, på kvällen som inleder helgdagen samlades alltid mängder av judar på torgplatsen, Zwirki Plaza, för att fromt önska varandra ett himmelskt beslut om god lycka inför det nya året.”
Inledningen av ockupationen
“Det fanns en jude i Bodzentyn som brukade hedra minnet av sina föräldrar genom att besöka deras gravar och recitera en bön, där vid den judiska gravplatsen på Kielce-gatan. En dag när han stod vid monumentet och reciterade sin bön, råkade en grupp med [lantligt stationerade tyska soldater] gendarmerie passera förbi, på väg mot Bodzentyn. Tydligen fick en tysk syn på juden vid gravplatsen, och Herr Dumker, som var ledare beordrade gruppen att stanna. Förmodligen förhörde man först juden och sedan tog de honom med sig till en plats nära synagogan. Där såg vittnen sedan hur Herr Dumker kallblodigt dödade den oskyldige juden med sin revolver. Han tog en bild på sitt offer och beordrade sedan att mannen skulle grävas ner och begravas där.”
Jakub Bromberg växte upp i Bodzentyn. Här föddes hans pappa den 18 november 1882; Josek Chaim Bromberg. Det var en välutbildad man med språkkunskaper i ryska, polska, jiddisch och hebreiska. Han var delaktig i det sociala arbetet och hade egna stämplar: ”Chef för brandkåren” och “Chef för hyresföreningen”. 1933 flyttade familjen till Lodz, men 1940 återvände Josek Chaim Bromberg tillsammans med Jakubs bröder och en svägerska med ett litet barn. Jakub själv begav sig till Warszawa.
Henry Krystal
Under andra världskriget befann sig Henry tillsammans med sin mamma i Bodzentyn (hennes flicknamn var Deborah Grossman). Från 1942 och fram till krigsslutet, sändes Henry som slavarbetare till olika platser; däribland Starachowice, Bobrek, Birkenau, Siemensstadt och Sachsenhausen. Bland annat arbetade han på en fabrik underordnad företaget Siemens. När kriget var över befann sig Henry i Schwerin, i den del av Tyskland som intagits av britterna. 1947 immigrerade han till Detroit, Michigan, och bodde där hos släktingar, studerade och blev så småningom psykolog. Hans vittnesmål från 1996 finns på inspelning och som transkriberad text:
“Det fanns inget getto [i Bodzentyn], men det fanns ett judiskt råd och hela området var som ett judiskt getto, fast inte med mur runt omkring.
[…]
Området var tydligen under uppsikt av någon typ av Feldgendarmerie, något som antagligen liknar militärpolisen. Men de brukade komma, åtminstone en gång i veckan när det var marknad, och bönderna hade med sig saker, saker att sälja och köpa. Allt oftare avrättade de människor, ibland bara slummässigt, utan att ha något direkt motiv … till exempel om man började springa […] eller så började de slå tills de slog ihjäl någon. De började även ta människor till arbetsläger och andra uppdrag. Och då började det judiska rådet organisera sig och försökte ordna så att det fanns arbetsuppgifter lite närmare så att de där människorna inte skulle skickas iväg. Så de uppfann allt de kunde hitta på; olika uppgifter på vägarna och reparationsarbeten och sådana saker. Det var en ständig efterfrågan på slavarbetare och kontrollen ökade, och tillgången på mat minskade. Sedan kom de med en transport med judar från staden Plock [Plotzk] P.L.O.C.K, hm, från nordväst i Polen. Det betydde att judar som redan bodde där var tvungna att ta hand om dem, låta dem bo i sina hus. För oss blev det väldigt trångt, speciellt i en lägenhet som våran, på andra våningen […] det fanns tre rum och vi fick flytta ut ur från det stora rummet till ett mindre med ett litet kök, och de andra människorna passerade hela tiden förbi oss.
[…]
Vi, vi hade hört en del saker och en del, faktiskt så försvann en del människor och kom tillbaka, och andra rykten spreds om det här med att bli sänd “österut”. Det var liksom ett mystiskt ord. Om du skickades österut, då kom du inte tillbaka.
[…]
[Den dagen då tyskarna stängde gettot] så bad de bönderna, de med gårdar, att hjälpa till med hästar och vagnar.”
Dawid Rubinowicz
Dawid Rubinowicz föddes 1927 i Kielce, en stad nära Bodzentyn, men han växte upp i Krajno där familjen drev ett litet jordbruk.
När tyskarna ockuperade Polen 1939 var Dawid bara 12 år. I anteckningsböcker som han fått från skolan började han beskriva allt som hände. Det blev som en dagbok, och i dag kan människor över hela världen läsa den. Davids dagbok är den svenska titeln på boken som gavs ut på Albert Bonniers bokförlag 1960.
Davids dagbok (s. 100-101) 1 juni 1942
“I morse gick två judinnor ut ur byn, det var en mor med sin dotter. Olyckan ville, att tyskarna körde efter potatis från Budki till Bodzentyn och mötte de två judinnorna. När de fick se tyskarna så började de springa, men de hanns upp och greps. De ville skjuta dem med en gång i byn, men byäldsten tillät det inte, så de gick till skogen och sköt dem där. Judiska polisen åkte genast iväg för att hämta dem och begrava dem på kyrkogården. När kärran kom tillbaka, var den mycket nerblodad.”
Observera! Originaltexterna till dagboken har försvunnit och eftersöks just nu över hela världen. Känner du till något som kan leda till att vi hittar Dawids böcker, var vänlig kontakta bodzentyn.net.
På omslaget till den femte anteckningsboken finns det ett sigill som anger Dawids och familjen Rubinowicz adress i gettot: “D. Rubinowicz Bodzentyn Kielecka 13”.
1957 gjorde en lokal historiker, Artemiusz Wolczyk, och hans fru Helena de unika fynden av Dawids dagbok. Några av skolböckerna fanns utslängda på en soptipp, och andra hittade man på en vind.
Artemiusz Wolczyk arbetade vid kommunhuset och det är till stor del hans förtjänst att man i dag kan läsa om så många detaljer kring den judiska befolkningen. Artemiusz såg nämligen till att viktiga dokument fördes in i arkiven, men först studerade han dem själv, och tecknade ner Bodzentyns historia.
Stefan Rachtan, som är Artemiusz Wolczyks svärson, har fortsatt att granska och samla dokument kring Bodzentyns historia. I sitt hem har han bland annat korrespondensen med en polsk journalist; Maria Jarochowska. Det var hon som offentliggjorde de unika fynden av Dawids skolböcker, och skrev förordet till den första polska upplagan 1960.
Artemiusz föddes 1910, och sägs ha varit en levande uppslagsbok kring Bodzentyns historia.
1980 sammanställde Konrad Weiss en dokumentär kring Dawids dagbok. (På tyska: Dawids Tagebuch. Buch: Walther Petri und Konrad Weiss, Kamera: Michael Lösche, Regie: Konrad Weiss. DEFA Studio für Dokumentarfilm, Berlin 1980.)
Dagboken – material i en film
Dawids dagbok användes i projektet “I'm Still Here: Real Diaries of Young People who Lived During the Holocaust” (“Jag finns fortfarande: Äkta dagböcker av unga som upplevde Förintelsen”). Regi Lauren Lazin, MTV News & Documentaries, New York, 2005.
Utställning och teaterpjäs om Dawid i Bodzentyn
Krystyna Nowakowska är ordförande för föreningen Odnowica Association. Sommaren 2007 initierade hon ett projekt kring Dawids dagbok i Bodzentyn. Ungdomarna fick bland pröva att skriva hebreiska bokstäver. Flera av dem deltog även senare i ett uppröjningsarbete vid den judiska begravningsplatsen.
Efter att ha studerat Dawids dagbok fick ungdomarna som deltog i projektet “Pamietnik” (“Dagboken”) i uppdrag att återskapa några scener ur boken. Det gjorde man hjälp av en pinnhålskamera. Bilderna redigerades så att de såg ut att komma från tiden kring 1940. Några av fotona arrangerades med texter i posterformat och användes i en utställning på den lokala gymnasieskolan. Under visningen höll Bodzentyns historiker, Stefan Rachtan, ett tal kring Dawid Rubinowicz och den judiska befolkningens historia.
Projektet ”Dagboken” genomfördes i enlighet med Stefan Batory Foundation toleransprogram. Krystyna Nowakowska stod också bakom teateruppsättningen, baserad på Dawids dagbok, som hade premiär i Bodzentyn den 28 September 2008. Pjäsen var en del av ett dagsprogram som arrangerats – för första gången i stadens historia – till minne av Förintelsens offer.
English
Svenska
Towarzystwo Dawida Rubinowicza
